Lina - Have the guts, got the glory

har äntligen tuffat till mej och tänkt att jag kanske ska lägga upp min senaste 'novell' här på bloggen, dvs om ni vill läsa den! ni ska få läsa lite mitt i den och sen får ni kommentera om ni vill läsa hela, och ja, jag vet att just jag har blivit välsignad med stumma bloggläsare så det lär inte komma några ;) jag varnar er, den är lång.

.....Jag kunde inte se honom på det sättet han var heller, hans kindknotor syntes, alla hans ben syntes i ansiktet och skinnet bara sjönk längre in i ansiktet. Ansiktet blev mindre för varje dag. De sista dagarna bara sov han eftersom han hade så hög dos av medicin och smärtstillande. Han sov med öppen mun och öppna ögon, då och då kanske han skrek till lite med den lilla rösten han hade kvar. Hans ögon var uttryckslösa de få gånger som han var vaken, han såg rätt ut i tomma intet, han tittade upp men det var som att han inte såg något, jag vet inte ens om han var medveten om att vi var där var eviga dag och om han hörde på oss. Varenda gång jag åkte hem därifrån undvek jag att säga hejdå. Jag ville inte säga det eftersom det kanske var sista gången i mitt liv jag skulle säga något åt honom och jag ville inte att det skulle sluta med hejdå....