Lina - Have the guts, got the glory

...dagar där man bara önskar att personen fanns så man fick åka dit och träffa honom. Som de dagar då skolan slutade och man bara behövde gå ynka 500 meter för att träffa honom. Nu? Det räcker inte ens med 1 miljon meter. För han finns inte. Han finns inte längre. Bara ett minne. Men att släppa taget? Det har gått 6 år och det känns fortfarande. Det tar fortfarande så in i helvetes sjukt att tänka på det. Och vet du hur det känns att gråta varenda gång det kommer upp i tankarna? Då allt stannar upp. Allt står stilla och man sitter själv. Man är ENSAM. Att tänka att det aldrig kommer komma mer minnen. Aldrig kommer komma fina minnen. Att de enda minnen jag kommer få nu är de gångerna tiden stannade upp och det tog sjukt. Det kommer aldrig bli bra. Det tar sjukare ju äldre man blir. Känns det bättre då jag vet om att du fick som du ville? Att du faktiskt ville dö? Kanske lite, det var ju trots allt det du ville och det är själviskt av mej att tänka att du borde vara kvar här, bara för att jag ska må bättre. Men låt mej vara självisk och kom tillbaka. I alla fall för en vecka?...