torsdag, januari 28, 2016

Verkligheten som modifieras till en annan verklighet.

Såklart jag har tid att blogga då det händer något som de flesta brukar använda som ett spel att få uppmärksamhet. Jag gör inte så mycket om dagarna nu eller de kommande 4 veckornas dagar. Jag kommer mestadels befinna mig på hemma fronten och stirra i taket. Det vill säga om jag inte kommer på något vettigt att fylla min vardag med. 

De senaste 48+12 timmarna har jag befunnit mig i mitt barndomshem. Tyvärr ett hem som nu för tiden känns mer som ett litet hospital/fängelse. Det är inte någonstans jag vill stanna och där med förflyttar jag mig idag till mitt nuvarande boende som mirakulöst känns mera som ett hem än det här. Trodde aldrig att jag skulle finna något annat boende som en mer hemmafront än det här. Men tydligen kunde jag det och det är nog där jag vill vara.

Jag är alltså sjukskriven 4 veckor nu (kan bli mer). Det är knät som slackar igen. Alltid, alltid mitt underbart vackra knä som ställer till min vardag. Trots mina kortvariga 19 år på jorden är det operation numero dos jag nu har genomgått. En ny vänstersidig artroskopi. I och med det här så kan man väl kanske säga att livet stannar upp i sisådär 4 veckor. Jag har 4 veckors övertid jag får göra vad jag vill med och vad ska jag göra. I mellan åt har jag funderat på några nya tatueringar kanske. Nu då jag ändå inte vistas runt smittosamma sjukdomar, för mycket starka medel och oförutsedda personer så kanske jag kan unna mig ett stort färgglatt öppet sår någonstans på kroppen. Sedan har jag även funderat över min rehabilitering. Tänk om jag skulle förbereda mig mentalt på att faktiskt träna upp hela kroppen, rehabilitera hela mig själv i samband med allt och inte sedan bara återgå till den där jävla lata snigeln jag alltid varit. Kanske jag rent utav sätter av med godsakerna också. Alla dessa jävla bördor. Ungefär som engelsk-relaterad rehab.

Här sitter jag då. I ett kontor som är inrett till ett enda syfte, betala räkningar. Skrivandes på ett tangentbord som inte alls lyder och är oerhört svårt att skriva på. Beklädd med ett bar hotpants jag bott i de senaste dagarna, ett ben lindat i elastisk binda, håret i en fin tofs som alla tonåringar hade på 90-talet, en tröja som säger att man ska dricka med en vårdutbildad för säkerhetsskull. Som jag helt i ärlighetens namn ogenerat ska meddela att jag köpte till mig själv som julklapp. Även till min bästa vän som jag inte sett på något som känns en evighet. 

Nu tror jag nog att min novell, roman, berättelse, sagostund, haiku-dikt här fick en punkt. Ta det som en poesitrudelutt ur min ack så modifierade verklighet.

1 kommentar: