nonii, idag bär det av mot taklax till jimmys huse, där vi drar föris och sedan vidare till faggen! åminne var sådär, har varit roligare, börjar bli tråkigare och tråkigare, mindre och mindre folk, kill me.

bild från emmis insta!

igår kom jag, emmi och emma på att göra en spontan grej, så vi körde till köklot där emmis villa är, lina kom lite senare dit också, där simmade vi, pratade om allt, åt och spelade kort!

ikväll bär det av till åminne-ungdomsdans! ungefär det roligaste evenemanget som brukar vara på sommaren, skit nice! före åminne, är jag antingen hemma och blir dit skjutsad av mamma, eller så far jag till emmis med emma emmi och lina och betalar extra buss-pengar för att slippa till åminne..

jag har otroligt tråkigt nu just, så smätt en jävla massa frågor åt mej i blogresponse nudå!

svarar på nästa vad som helst, bara att fråga en massa random skit, oseriöst, seriöst, dont give a shit, bara frågaa :D

part1

part2

part3

...jag har fortfarande lika svårt att besöka huset han bodde i, eftersom att han inte längre finns där. Om jag besöker det väntar jag bara på att han ska hoppa ut ur något rum, komma springande runt knuten eller något annat. Jag kan inte se på gamla bilder och inte tänka på minnen och det gör det jättesvårt att skriva den här texten som jag gör.

 Begravningen har redan varit och den dagen var den tuffaste jag gått igenom i hela mitt liv. Men ändå den vackraste. Känslan jag hade när jag for dit på morgonen var obeskrivlig. Jag hade ont överallt, jag led, tårarna svek mej och jag ville inte finnas till. Men känslan när jag for hem var helt annorlunda. Jag kände mej glad, stolt och som om jag hade frid. Det var en konstig känsla, jag hade släppt honom. Jag hade släppt honom fri, jag mådde inte längre lika dåligt, utan jag hade funnit frid som sagt, jag visste att han nu har det bättre och att jag på något vis, hur svårt det än är, kommer ta mej ur det här och att jag en dag kommer att vara stolt över att jag känt denna underbara människa och att jag fått chansen att leva med honom i åtminstone 15 år. Om han är fri är också jag fri och det har hänt nu han flög ut ur kyrkan, han försvann, hans själ släpptes iväg och samtidigt som han flög iväg tog han med sig den största delen av min smärta. Den här berättelsen är en hyllning till den bästa människan jag känt i mitt liv och den bästa människan jag någonsin kommer att ha känt. Jag kan stolt säga och jag säger det dessutom med glädje, han var min morfar. Den bästa människan som någonsin kommer att ha existerat på denna jord var min morfar, han uppfostrade mig och gjorde mig till en stolt människa och till en kärleksfull människa. Han gjorde mig bättre och han gjorde mig hel, samtidigt som han totalt slet sönder mej genom att försvinna ur min värld. Han var bäst och jag älskade honom över allt annat.

 Jag kommer att klara av det här och jag kommer att gå vidare. Men den här tomma känslan jag har inom mig kommer aldrig att försvinna eftersom det är ett hål, en kammare, den kammaren han bodde i, där han hade planterat sin rot. Den platsen kommer alltid att vara ledig, ingen kan någonsin fylla igen den, jag vill inte heller ha den igen fylld, jag vill ha den tom. Den har mer värdighet då. Den tomma platsen inom mig betyder något, den är inte bara tom, det är den plats där världens bästa, snällaste, roligaste, humoristiska människa som någonsin funnits har varit och det är den plats han lämnade efter sig och där hans minnen nu ligger. Älskade morfar tack för att du var du och för att du var min morfar och ingen annans.

det här var sista delen. hoppas verkligen att nån läste så jag inte laddade upp hela bara för att ingen skulle läsa.

länge sedan jag bloggade nu! men har faktiskt inget att skriva om, gör bara normala saker som man brukar göra på sommarlovet. Har tyvärr inga bilder, för jag är inte så aktiv med kameran just nu. Men lite om min vecka nudå: 

har inte gjort mycket, varit med kompisar, varit med min solf-kusin, kört otroligt mycket, svängt på dygnet och haft förjävla roligt, varit i stan, karperö, malax och solf och på fredag gäller åminne-ungdomsdans, där det ska festas loss, och sedan på lördag blir det faggen!

börjar bli de sista dagarna nu snart. suger.

ärligt talat så saknar jag mitt långa, mörka hår sjukt mycket!

Euphoria är en stark känsla av lycka som kan förekomma vid samlag eller stark förälskelse och bland annat kan framkallas som en berusningseffekt av vissa droger, till exempel amfetamin eller ecstasy.


man börjar ju lixom fundera vad svenskarna menade med låten..

Idag har jag:
-varit till gymmet och svettats som en gris med lina, mamma och linas mamma
-fått ubervackra brännblåsor efter att jag bränt mej i solen
-hört på sjukt bra musik
-sett en film
-tagit det otroligt lugnt.

this is my cat, my cat is amazing

finfint

the amity affliction chasing ghosts

“Will they remember my name when I’m gone? When they know what I did was so fucking wrong? Put the steel to my wrist - lost the breath in my chest, just to forget all the wrongs I had left. I took the exit, left my friends in the gutter; left my life right behind me - left myself, left it all, not a falter not a stutter, not a note, and now? There’s Nothing at all. Are you at all haunted by memories past? Are you ready to make this one breath your last? Is your chest so heavy you’re ready to leave, Or are you just hoping that someone will grieve? And now we roll on… I’m gone now, I don’t remember much, I just know that I would have been better off if I had stayed, spoken to a friend, let my heart keep on beating and not given it all up for the grave. There’s no one there on the other side there’s nothing more than what I had. There’s no ghost left to haunt you so you know I’m still here, just the end of my life nothing left here at all. There’s no memories here, just the regrets of the dead, please don’t follow my footsteps - cherish all you have left. There’s no one there on the other side, (there’s no one there on the other side) there’s nothing more than what I had. There’s no ghost left to haunt you. There’s no ghost. There’s no memories here, just the regrets of the dead, please don’t follow in my footsteps - cherish all you have left.”


vackert.

Sitter här med topp och bikini, redo att gå ut, men eftersom det regnar stannar jag inne. Sitter dessutom här med en supersnygg röd bränna. Känns finfint att se ut som en tomat över hela kroppen. Det var finfint väder på skären, det var hela 49 grader på verandan som alltid blir överväldigad av sol på sommaren, men på bryggan var det inte precis kallare.. Vi gjorde inte så mycket, vi låg mest på bryggan, läste kalle anka, simmade hur många gånger som helst, fångade småfiskar som är en stor tradition för mej och isabelle, var ute och rodde i roddbåten och gummibåtarna. Ni vet, vi gjorde mest såna där vanliga skäre saker. 


Ikväll bär det av mot emmi för att fira henne med alla andra sköna brudar! Grattis emmi till hela 16 år ! :)

har bara chillat de senaste dagarna ungefär, avslutn. av novellen kommer väl om ett par dagar om ni vill läsa den. Igår var min sista arbetsdag, nu har jag och lina organiserat alla 12 000 papper i alfabetisk ordning och kopierat dem, så nu är jag fri hela sommaren! känns himla skönt att få sova hur länge jag vill och bara slappa hela dagarna. Men inte riktigt för mycket slappning blir det, jag har faktiskt tagit mej i kragen och skaffat gym-nyckel, och projekt beach-body 2013 är i full gång! 

har varit med lina idag hela dagen, började med ett långtråkigt tandläkarbesök och sen bar det in mot stan med lina för att hitta de perfekta gymskorna, kom hem med ett par billiga nike. Har även stekt på verandan vid lina, cyklat, åkt longboard osv, och varit till gymmet en sväng. Idag blir det att gå sova i realistisk tid och sedan stiga upp runt 10 tiden imorgon och hoppas på strålande sol för att sedan lägga mej i solen. Sen bär det av mot villan med Isabelle och moster (?), där kommer jag stanna i ovetande många dagar. Eller, inte längre än till lördag då jag ska på sjukamp till vackra bruden emmi som fyller 16!

så, med detta blogginlägg meddelar jag alltså att jag inte vet när nästa gång jag bloggar är. Alla helgar är redan bokade fram till skolans början, det känns ganska nice egentligen samtidigt som det känns lite jobbigt med allt som händer. På veckodagarna ska jag iallafall bara steka och chilla super mycket! 

fick btw internatplats vi YA, trodde absolut inte att jag skulle få, så är super glad över att jag får flytta ut i veckodagarna och leva 'för mej själv'. Ska bli jätte roligt!

har inget att säga, men här är iallafall en bild från igår!

sitter här med min nya jävligt stora kaffemugg och dricker oboy , tack för den brudar! funderar på att gå ut en sväng och sola, men vet inte riktigt om jag har lust eftersom det blåser ganska mycket idag och himlen är fruktansvärt molnig, och jag som har så lätt att frysa kommer antagligen ligga där och darra.

och tack för festen igår guys, även fast någon var så pass idiotisk och tog stuff för 30e och sedan gömde ölburkar i hela huset, känns ju jävligt nice att ni är så pass pålitliga. Förutom det hade jag iallafall super roligt.

part1

part2

8 februari hände det. Jag satt på en finsklektion och mamma ringde. Jag hade redan haft en konstig känsla hela dagen. Dagen hade varit tung och jag hade inte alls haft lust till någonting, dagen hade gått slött och den hade varit lugn, alldeles för lugn. Jag visste redan vad det var när hon ringde. Jag förstod redan då, jag förstod det som jag inte ville förstå, ibland önskar jag att jag var yngre, så liten så att jag inte skulle förstå vad som hände och vad jag gick igenom och vad jag nu just går igenom för den delen. Hon sa de tre orden i telefonen. ”Morfar är död”. Det hade hänt. Han hade gått bort, smärtan var över för honom, han var fri, han behövde inte lida längre, han mådde bra. Men nu började istället smärtan för oss, för oss som stod honom nära och för oss som fortsatte leva. Nu hade vi en svår tid framför oss, ännu svårare än vi redan haft, den satte oss på prov, den satte mej på prov och den perioden håller på ännu och den kommer aldrig sluta. Jag minns att jag hoppades på att han skulle dö, att han skulle slippa lida, var jag en dålig människa för att jag ville att han skulle dö? Kanske vissa skulle uttala sig om att jag var det, men frågar du mig skulle jag svara nej. Han skulle ju i alla fall bli fri då.  Jag lämnade skolan bakom mig den dagen och åkte till sjukhuset till hans rum för att ta farväl av honom. När ja trädde in i rummet såg jag honom, på den där vanliga sängen. Men alla sladdar var urkopplade och han var inlindad i ett vitt tyg, han hade ännu ett vitt tyg virat runt huvudet så att inte munnen skulle vara uppe, han var gul i ansiktet och hade en röd ros på magen. Det var hemskt att se men samtidigt skönt, han hade som sagt inte ont längre. Han hade i alla fall haft mormor bredvid sig de sista andetagen han hade tagit. Hon hade suttit bredvid honom och hon hade haft hans hand i sin. Hon hade suttit på hans högra sida, där hon alltid hade varit, både på bröllopsfotot, där de sov och de 4 veckorna han hade spenderat på sjukhuset.

 Begravningens datum bestämdes samma dag han hade gått bort. Det blev 17 februari jag tror det skar lika mycket i allas hjärtan när vi fick höra att det var den dagen det gick eftersom 17 februari alltid hade varit ett speciellt datum. Det var en dag som har firats så länge jag minns, en mycket speciell dag och en dag som alltid kommer att förbli speciell. Det var hans födelsedag. Han hade sagt att han inte ville att vi skulle fira honom i år. Förlåt morfar, men vi gjorde det ändå. Han dog som en 73-åring men blev begravd som en 74-åring, det gör honom lika speciell som den där dagen. Han dog alldeles för ung också, han skulle kunna leva ännu idag till och med 10 år framåt, men så blev det inte och det är jag ledsen över. Jag skulle mer än gärna spendera mer tid med honom till och med bara en dag! Bara jag skulle få det hade jag varit nöjd. Jag skulle säga allt åt honom, allt som jag inte sa då han ännu var vid liv. Jag skulle säga det jag skrev på det lilla brevet jag lade i hans kista. ’’Jag har aldrig sagt jag älskar dej åt dej, jag antar det är på grund av att vi är dåliga på att visa känslor åt varandra i vår släkt. Jag har aldrig sagt åt dej att du var min favorit.’’ De sista orden jag sa till honom då han ännu kunde tala och sitta upp var, ’hejdå moffa, sköt om dej!’ Han svarade tillbaka, ’’tack det samma’’ och så knäppte han med fingrarna för varje stavelse och gav det där lilla sneda leendet han brukar. Det var för minst 3 veckor sedan.

tonight, its parteyyhh!

haha, hittade denna urgamla bild på isabelles blogg! 2010 it is.

korthårig igen och jag gillar det grymt mycket! tack isabelle :)

Jobb idag också.. långtråkigt och tungt, men pengarna rinner in och det är fint! Isabelle slutar 4 och när hon kommit hem bär det av mot henne för att byta frisyr. Ikväll kommer sverige-släkten  hit, kommer dessutom en extra liten sak med, som ännu inte visat sig. Min kusin väntar alltså. Annars ska jag inte göra mycket, eller nu ska jag iallafall städa upp mitt dötråkiga rum. Behöver nya möbler, ja usch.

part1 hittar ni här

...men ärligt talat så kände jag inget i början, ingenting.

Jag trodde att han skulle bli bättre och jag led inte, jag kände ingen sorg, jag grät inte jag mådde inte dåligt och jag tänkte inte på det. Det fanns dagar som jag mådde bra, men det fanns även dagar då jag mådde otroligt dåligt, men trots att jag mådde bra vissa dagar, så mådde jag inte bra hela dagen, kanske bara sådär 3 timmar av den. Resten gick åt att tankarna kretsade runt det som hände i mitt liv, de kretsade kring minnen, roliga saker, kring skratten vi haft tillsammans och kring allt han lärt mej. Jag tänkte även på hur otroligt duktig han varit på att lära mig att vara en bra människa, att han hjälpt mej att bli till den människa jag är idag, självständig, stark och ärlig men även glad, en glädjespridare precis som han och en som skrattar åt allt och älskar att underhålla folk och se dem glada. Jag märkte även snabbt att jag blundade åt allt som hände, jag trodde inte på det och kanske till och med skrattade bort det ibland. Men jag minns en kväll då jag satt i sängen och tänkte ’min morfar har cancer, min morfar’. Jag antar att de orden alltid kommer finnas i bakhuvudet och alltid kommer att eka där, det var första gången jag släppte in det i huvudet och första gången jag accepterade det. Det gjorde ont, det gjorde så otroligt ont, de som gått igenom det kanske förstår, men jag tror inte att någon kan förstå någon annans smärta var och en har sin egen smärta, ingen kan någonsin uppleva någon annans smärta trots att man gått igenom samma sak. 2 januari var första gången jag hörde orden att han inte kommer överleva men jag fortsatte vidare i hopp om ett mirakel.

Dagarna gick och allt mer släktingar klängde på mina axlar i hopp om att få hjälp, de hade mej som stöd, fast jag gick igenom samma sak. Det var hemskt och gjorde så att jag led ännu mera. Jag försökte trösta dem, stötta dem och få dem att tänka positivt och inte tänka på vad som faktiskt kunde hända. Men trodde jag på mina egna ord? Nej det gjorde jag inte. Inget som jag själv sa trodde jag på, jag var under vattenytan, samtidigt som jag bar människor på mina axlar för att få dem ovanför vattenytan så att de inte skulle drunkna, men någonting hände, det var en sak jag hade glömt, jag hämtade inte andan själv, det resulterade i att jag själv drunknade.

Jag skrev dagbok under den här tiden av mitt liv också. Det är hemskt att läsa allt jag skrivit, att gå igenom allt på nytt känns det som, jag klarar inte av att öppna filen som jag skrivit utan att tårarna strömmar.

Jag kunde inte se honom på det sättet han var heller, hans kindknotor syntes, alla hans ben syntes i ansiktet och skinnet bara sjönk längre in i ansiktet. Ansiktet blev mindre för varje dag. De sista dagarna bara sov han eftersom han hade så hög dos av medicin och smärtstillande. Han sov med öppen mun och öppna ögon, då och då kanske han skrek till lite med den lilla rösten han hade kvar. Hans ögon var uttryckslösa de få gånger som han var vaken, han såg rätt ut i tomma intet, han tittade upp men det var som att han inte såg något, jag vet inte ens om han var medveten om att vi var där var eviga dag och om han hörde på oss. Varenda gång jag åkte hem därifrån undvek jag att säga hejdå. Jag ville inte säga det eftersom det kanske var sista gången i mitt liv jag skulle säga något åt honom och jag ville inte att det skulle sluta med hejdå.

De sista dagarna bara låg han, han kunde inte röra sig och han led, han led mer än vad vi gjorde. Jag besökte honom varje dag och varje dag gjorde det lika ont att åka upp med den där hemska hissen och att sedan stiga ut i korridoren och styra stegen mot hans rum. Han fick eget rum till slut, vi behövde inte hålla besökstiderna längre, vi fick komma och gå som vi ville, vi fick till och med sova där. Det kändes skönt men delvis hemskt, det var ju sista stationen han var vid. 29 januari hoppades jag ännu på att jag skulle få ett mirakel, eller att jag bäst som det var skulle vakna upp ur den där mardrömmen jag levde i. Jag frågade mej själv varför det här hände mej, varför hände det just mej? Kunde det inte hända någon annan?

7 februari var en av de sista gångerna jag skrev dagbok. Efter det har det varit tyst. Jag skrev om att han ännu fanns kvar där, djupt inne i den där människan som bara sov och som aldrig tittade upp. Jag skrev om hur gärna jag ville ha ett så kallat mirakel och om hur skönt det är att han då sov utan avbrott och att han inte vaknade upp med ett skrik längre.

Danmark 2012

Ni har redan fått bilder, nu ska jag berätta om vad vi gjorde:

Vi gick på ströget en massa, dvs en lång gata med en jävligt mycket butiker på båda sidorna om den, jag menar jääävligt mycket. Man fick inte köra bil där och inte heller moped tror jag? alltså det var bara cyklar och människor som befann sig där. Vi besökte ett museum för guinnes rekordskit, vad fan det nu heter, har aldrig riktigt fått det på klart och believe it or not. Vi åt på KFC, omnomn. Vi körde en cykel som hade rum för 9 st! förstår ni, 9 stycken människor som satt på! 7 st cyklade och två satt där bak på minibaren, skit roligt! snattar en bild av antingen mamma eller isabelle senare så ni får se hur den såg ut, den var förbannat cool, once in a lifetime sak var det och fan vi hade roligt då vi cyklade fram längs ströget med den och ner till nyhavn, haha som vi skrattade!

Vi åkte turistbuss och turistbåt, såna turister som vi var ;)) vi såg på en massa fotbollsmatcher i baren! jag och isabelle var ute på stan och gjorde en massa jävligheter på kvällen. Då Danmark spelade hade de i en park så att man fick kolla, det var hur mycket folk som helst, och tvn de hade satt upp var lika stor som en bio, eller så stor var den mindre, de hade två st. skärmar där i parken (parken var storstor). Den ena var som en bioduk och den andra var större! den större hade dessutom två små skärmar på vardera sida där de visade olika vinklar, så som närbilder på spelare, repriser osv, det var hur coolt som helst..! Det var ungefär 10 000 människor i parken och då skämtar jag inte och överdriver gör jag inte heller.

Vad gjorde vi annat..? joo, vi var på tivoli, det var roligt! jag och isabelle åkte i något galetskap där isabelle tänkte svimma och där mina ögonfransar blåste rakt upp efter ögonen fast jag hade upp dem för att det åkte så förjävla hårt! (det var ett flygplan som åkte runtruntrunt) skit roligt!

vi var även på hard rock cafe, har hem ett par hotpants därifrån och en gammal hederlig tröja ni vet!

vi bodde på ett hostel, hehe, det var så bra så det kan faktiskt klassas som ett hotell, förutom att högsängen knarrade lite onödigt mycket och kuddarna var super obekväma, men annars hade vi wc och dusch och handfat i rummet, förutom att... duschen var i ett litet rum, wcn var i ett annat litet rum och vattenkranen var i själva rummet där man sovde. Fint det också, nya erfarenheter. finfint.

finns väl inte så mycket annat att berätta tror jag. Jag köpte inte så mycket, bara ett par byxor tror jag. pluss godis! men det räknas inte. Tänkte köpa mina drömskor som jag hittade på en butik som hette dope. De såg ungefär ut som jeffrey campbells nitklackar vet ni! och sen hade de ett annat par som såg ut som mina avlsutningsskor men de var svarta och även de hade brutala nitklackar, åååh vad jag älskade dem, när jag kollade på priset och märket insåg jag att de var ÄKTA jeffrey campbell skor.. ehehe, blev inga skor för mej.

nu finns inget att berätta, påminn mej om det tar allt för lång tid innan jag visar bilden på den underbara cykeln ;) !

Inuti mitt huvud

Det var för ungefär en månad sedan som det hände. Jag trodde inte att det var sant då och inte heller trodde jag att det var så allvarligt som det var, jag trodde på mirakel och att det fanns hopp. Jag hade säkert någon gång en tanke på att det skulle gå så dåligt som det gick, men jag tänkte bara en gång på det då och sedan inte mera eftersom jag inte ville tro att det kunde inträffa. Jag minns dagen jag fick veta det. Eller jag hade länge vetat att allt inte riktigt var som det skulle och att han led av en sjuk mage, men jag visste aldrig att det skulle vara just det som orsakade den sjuka magen.

Jag satt i bussen på väg hem från skolan, jag hade bestämt med min kusin att vi skulle stiga av i stan, jag ringde henne. Jag hörde på rösten att hon just hade gråtit, jag frågade vad det var, hon sa:

- Moffa har cancer.

Jag trodde inte att det var sant och jag visste inte vad jag skulle tänka. Jag ringde mamma och frågade om det var sant, hon grät så mycket att hon inte kunde tala om det, hon sa att jag skulle stiga av några busshållplatser tidigare och att hon skulle komma efter mig därifrån. Efter den dagen har ingenting varit sig likt, ända sedan den dagen har jag känt mig tom och haft en sorg inom mig som inte går att beskriva.

Dagarna gick och jag mådde lika dåligt varenda dag, aldrig har jag lidit så mycket i mitt liv som jag lidit den senaste månaden. Skulle du ha frågat mig för 1 år sedan om jag någon gång gråter skulle jag ha skrattat bort det och sagt aldrig. Men skulle du fråga mig idag skulle jag svara ''varje dag, det går inte en dag utan att jag kämpar mot tårarna och försöker dölja känslan av tomhet och sorg som finns inom mig''. Sen blev jag sjuk, jag fick bihåleinflammation och var tvungen att äta medicin. Medan det inträffade åkte min morfar in på sjukhus. Eller han hade ju varit tidigare också på grund av smärtan han hade, men de hade haft honom i några dagar och sedan skickat hem honom. Men den här gången åkte han in på riktigt han kom aldrig ut igen. Det gick 3 veckor och jag fick inte besöka honom eftersom det fanns en risk att jag skulle smitta honom, jag led. Medan jag var hemma på grund av en dum förkylning låg han på sjukhus med en sjukdom som bröt ner honom totalt och som gjorde så att han försvann in i sig själv allt mer, den gjorde så att han inte kunde äta, den gjorde så att rösten försvann så att han inte kunde tala mera. Den förstörde honom.

Efter de där tre veckorna var det en plåga att besöka honom på sjukhuset. Då jag väl fick lov att besöka honom var jag livrädd, jag ville inte göra det eftersom att han hade försämrats så brutalt. Men jag tog mod till mig eftersom jag redan förstått att det här var mycket allvarligare än vad jag trott. Första tecknet jag fick på att han själv inte trodde att han skulle överleva var när han som julklapp gav mig 500 euro. Jag tänkte att jag hellre skulle ge tillbaka pengarna för att få honom frisk, jag ville inte ha dem, jag ville bara ha hem honom och att han skulle vara frisk igen. Hur som helst, den dagen jag besökte honom efter en tre veckors paus så satt jag där med gråten i halsen, du vet den där lilla klumpen som alltid kommer när man kämpar emot gråten. Jag gjorde det under hela besöket. Han hade blivit så liten, han hade inget på kroppen, endast den där tunna sjukhusdräkten som alla patienter måste ha och så förstås skinn och ben, inget annat. Han ville inte äta och kunde inte äta. Jag har aldrig sett en så smal människa i hela mitt liv. Jag har alltid vetat att jag är stark, efter allt jag gått igenom i mitt liv så har det gjort mig fruktansvärt stark, så stark att jag kan stå på egna ben och att jag klarar av nästan allt själv. Men just den här saken, den bröt ner mej nästan lika mycket som den bröt ner honom. Jag vet att man inte ska favorisera släktingar eller andra människor man står nära heller för den delen, men jag har gjort det ändå. Han var min favorit mor-farförälder, han var den jag tyckte allra mest om, den jag gjorde roliga saker med, den jag fiskade med, körde båt med, skrattade som mest med, klättrade i träd med till och med hoppade på trampolinen med. Så den här händelsen förändrade mitt liv, den gjorde mig dels starkare, men också att jag kände mig jätteliten. Jag är glad mest hela tiden men det här gjorde även så att jag inte orkade skratta lika mycket, jag umgicks inte med mina kompisar längre heller. Det ända jag gjorde på dagarna var, åka till skolan, åka hem, åka till sjukhuset, därefter hem och sedan i säng. Jag var som en robot. Jag glömde bort skolarbetet, läxorna, förhören, allt.

kommer mer om ni vill :)

har äntligen tuffat till mej och tänkt att jag kanske ska lägga upp min senaste 'novell' här på bloggen, dvs om ni vill läsa den! ni ska få läsa lite mitt i den och sen får ni kommentera om ni vill läsa hela, och ja, jag vet att just jag har blivit välsignad med stumma bloggläsare så det lär inte komma några ;) jag varnar er, den är lång.

.....Jag kunde inte se honom på det sättet han var heller, hans kindknotor syntes, alla hans ben syntes i ansiktet och skinnet bara sjönk längre in i ansiktet. Ansiktet blev mindre för varje dag. De sista dagarna bara sov han eftersom han hade så hög dos av medicin och smärtstillande. Han sov med öppen mun och öppna ögon, då och då kanske han skrek till lite med den lilla rösten han hade kvar. Hans ögon var uttryckslösa de få gånger som han var vaken, han såg rätt ut i tomma intet, han tittade upp men det var som att han inte såg något, jag vet inte ens om han var medveten om att vi var där var eviga dag och om han hörde på oss. Varenda gång jag åkte hem därifrån undvek jag att säga hejdå. Jag ville inte säga det eftersom det kanske var sista gången i mitt liv jag skulle säga något åt honom och jag ville inte att det skulle sluta med hejdå....

hittade en super gammal (ungefär 1½ år gammal) bild på mej, som jag tänkte jag skulle dela med mej av! det var nånting med bilden som jag tyckte om! kanske att jag hade ovanligt stora ögon.. (jag avgudar stora ögon.)

det här är nog en låt som får en att känna att sommaren verkligen är här, eheh !

om ni tittar lite till vänster så lär ni märka att även jag har fallit ner i blogresponse-gropen. Även fast jag vet att jag inte kommer få några frågor och att det kommer vara torrt som i öknen där, så skaffade jag det, eftersom att det ibland händer otroliga saker och att jag kanske råkar få en eller två frågor lite då och då!

har ingen lust att blogga mer och vet inte heller nu just vad jag ska skriva om, förutom att jag skulle kunna dra upp allt vad som hände på midsommar och ja, jag tror alla vet vad ungdomar och resten av befolkningen har på gång då! så ni kan räkna ut själva! återkommer då jag inte är såhär tråkig.

bilder från danmark. berättar mer specifikt vad som hände om några timmar.

har ju som sagt inga bilder eftersom jag har ny dator, därför är inläggen så bildlösa! men idag bär det av mot jimmys villa med en massa folk. Klockan är 12 och det är 20 grader i skuggan redan.. tror jag kommer dö av överhettning idag, jag som är himla känslig mot varmhet! usch fy.