Inuti mitt
huvud
Det var för
ungefär en månad sedan som det hände. Jag trodde inte att det var sant då och
inte heller trodde jag att det var så allvarligt som det var, jag trodde på
mirakel och att det fanns hopp. Jag hade säkert någon gång en tanke på att det
skulle gå så dåligt som det gick, men jag tänkte bara en gång på det då och
sedan inte mera eftersom jag inte ville tro att det kunde inträffa. Jag minns
dagen jag fick veta det. Eller jag hade länge vetat att allt inte riktigt var
som det skulle och att han led av en sjuk mage, men jag visste aldrig att det
skulle vara just det som orsakade den sjuka magen.
Jag satt i
bussen på väg hem från skolan, jag hade bestämt med min kusin att vi skulle
stiga av i stan, jag ringde henne. Jag hörde på rösten att hon just hade
gråtit, jag frågade vad det var, hon sa:
- Moffa har
cancer.
Jag trodde
inte att det var sant och jag visste inte vad jag skulle tänka. Jag ringde
mamma och frågade om det var sant, hon grät så mycket att hon inte kunde tala
om det, hon sa att jag skulle stiga av några busshållplatser tidigare och att
hon skulle komma efter mig därifrån. Efter den dagen har ingenting varit sig
likt, ända sedan den dagen har jag känt mig tom och haft en sorg inom mig som
inte går att beskriva.
Dagarna gick
och jag mådde lika dåligt varenda dag, aldrig har jag lidit så mycket i mitt
liv som jag lidit den senaste månaden. Skulle du ha frågat mig för 1 år sedan
om jag någon gång gråter skulle jag ha skrattat bort det och sagt aldrig. Men
skulle du fråga mig idag skulle jag svara ''varje dag, det går inte en dag utan
att jag kämpar mot tårarna och försöker dölja känslan av tomhet och sorg som
finns inom mig''. Sen blev jag sjuk, jag fick bihåleinflammation och var
tvungen att äta medicin. Medan det inträffade åkte min morfar in på sjukhus.
Eller han hade ju varit tidigare också på grund av smärtan han hade, men de
hade haft honom i några dagar och sedan skickat hem honom. Men den här gången
åkte han in på riktigt han kom aldrig ut igen. Det gick 3 veckor och jag fick
inte besöka honom eftersom det fanns en risk att jag skulle smitta honom, jag
led. Medan jag var hemma på grund av en dum förkylning låg han på sjukhus med
en sjukdom som bröt ner honom totalt och som gjorde så att han försvann in i
sig själv allt mer, den gjorde så att han inte kunde äta, den gjorde så att
rösten försvann så att han inte kunde tala mera. Den förstörde honom.
Efter de där
tre veckorna var det en plåga att besöka honom på sjukhuset. Då jag väl fick
lov att besöka honom var jag livrädd, jag ville inte göra det eftersom att han
hade försämrats så brutalt. Men jag tog mod till mig eftersom jag redan
förstått att det här var mycket allvarligare än vad jag trott. Första tecknet
jag fick på att han själv inte trodde att han skulle överleva var när han som
julklapp gav mig 500 euro. Jag tänkte att jag hellre skulle ge tillbaka
pengarna för att få honom frisk, jag ville inte ha dem, jag ville bara ha hem
honom och att han skulle vara frisk igen. Hur som helst, den dagen jag besökte
honom efter en tre veckors paus så satt jag där med gråten i halsen, du vet den
där lilla klumpen som alltid kommer när man kämpar emot gråten. Jag gjorde det
under hela besöket. Han hade blivit så liten, han hade inget på kroppen, endast
den där tunna sjukhusdräkten som alla patienter måste ha och så förstås skinn
och ben, inget annat. Han ville inte äta och kunde inte äta. Jag har aldrig
sett en så smal människa i hela mitt liv. Jag har alltid vetat att jag är
stark, efter allt jag gått igenom i mitt liv så har det gjort mig fruktansvärt
stark, så stark att jag kan stå på egna ben och att jag klarar av nästan allt
själv. Men just den här saken, den bröt ner mej nästan lika mycket som den bröt
ner honom. Jag vet att man inte ska favorisera släktingar eller andra människor
man står nära heller för den delen, men jag har gjort det ändå. Han var min
favorit mor-farförälder, han var den jag tyckte allra mest om, den jag gjorde
roliga saker med, den jag fiskade med, körde båt med, skrattade som mest med,
klättrade i träd med till och med hoppade på trampolinen med. Så den här
händelsen förändrade mitt liv, den gjorde mig dels starkare, men också att jag
kände mig jätteliten. Jag är glad mest hela tiden men det här gjorde även så
att jag inte orkade skratta lika mycket, jag umgicks inte med mina kompisar
längre heller. Det ända jag gjorde på dagarna var, åka till skolan, åka hem, åka
till sjukhuset, därefter hem och sedan i säng. Jag var som en robot. Jag glömde
bort skolarbetet, läxorna, förhören, allt.
kommer mer om ni vill :)
mer!
SvaraRadera