Lina - Have the guts, got the glory

part1 hittar ni här

...men ärligt talat så kände jag inget i början, ingenting.

Jag trodde att han skulle bli bättre och jag led inte, jag kände ingen sorg, jag grät inte jag mådde inte dåligt och jag tänkte inte på det. Det fanns dagar som jag mådde bra, men det fanns även dagar då jag mådde otroligt dåligt, men trots att jag mådde bra vissa dagar, så mådde jag inte bra hela dagen, kanske bara sådär 3 timmar av den. Resten gick åt att tankarna kretsade runt det som hände i mitt liv, de kretsade kring minnen, roliga saker, kring skratten vi haft tillsammans och kring allt han lärt mej. Jag tänkte även på hur otroligt duktig han varit på att lära mig att vara en bra människa, att han hjälpt mej att bli till den människa jag är idag, självständig, stark och ärlig men även glad, en glädjespridare precis som han och en som skrattar åt allt och älskar att underhålla folk och se dem glada. Jag märkte även snabbt att jag blundade åt allt som hände, jag trodde inte på det och kanske till och med skrattade bort det ibland. Men jag minns en kväll då jag satt i sängen och tänkte ’min morfar har cancer, min morfar’. Jag antar att de orden alltid kommer finnas i bakhuvudet och alltid kommer att eka där, det var första gången jag släppte in det i huvudet och första gången jag accepterade det. Det gjorde ont, det gjorde så otroligt ont, de som gått igenom det kanske förstår, men jag tror inte att någon kan förstå någon annans smärta var och en har sin egen smärta, ingen kan någonsin uppleva någon annans smärta trots att man gått igenom samma sak. 2 januari var första gången jag hörde orden att han inte kommer överleva men jag fortsatte vidare i hopp om ett mirakel.

Dagarna gick och allt mer släktingar klängde på mina axlar i hopp om att få hjälp, de hade mej som stöd, fast jag gick igenom samma sak. Det var hemskt och gjorde så att jag led ännu mera. Jag försökte trösta dem, stötta dem och få dem att tänka positivt och inte tänka på vad som faktiskt kunde hända. Men trodde jag på mina egna ord? Nej det gjorde jag inte. Inget som jag själv sa trodde jag på, jag var under vattenytan, samtidigt som jag bar människor på mina axlar för att få dem ovanför vattenytan så att de inte skulle drunkna, men någonting hände, det var en sak jag hade glömt, jag hämtade inte andan själv, det resulterade i att jag själv drunknade.

Jag skrev dagbok under den här tiden av mitt liv också. Det är hemskt att läsa allt jag skrivit, att gå igenom allt på nytt känns det som, jag klarar inte av att öppna filen som jag skrivit utan att tårarna strömmar.

Jag kunde inte se honom på det sättet han var heller, hans kindknotor syntes, alla hans ben syntes i ansiktet och skinnet bara sjönk längre in i ansiktet. Ansiktet blev mindre för varje dag. De sista dagarna bara sov han eftersom han hade så hög dos av medicin och smärtstillande. Han sov med öppen mun och öppna ögon, då och då kanske han skrek till lite med den lilla rösten han hade kvar. Hans ögon var uttryckslösa de få gånger som han var vaken, han såg rätt ut i tomma intet, han tittade upp men det var som att han inte såg något, jag vet inte ens om han var medveten om att vi var där var eviga dag och om han hörde på oss. Varenda gång jag åkte hem därifrån undvek jag att säga hejdå. Jag ville inte säga det eftersom det kanske var sista gången i mitt liv jag skulle säga något åt honom och jag ville inte att det skulle sluta med hejdå.

De sista dagarna bara låg han, han kunde inte röra sig och han led, han led mer än vad vi gjorde. Jag besökte honom varje dag och varje dag gjorde det lika ont att åka upp med den där hemska hissen och att sedan stiga ut i korridoren och styra stegen mot hans rum. Han fick eget rum till slut, vi behövde inte hålla besökstiderna längre, vi fick komma och gå som vi ville, vi fick till och med sova där. Det kändes skönt men delvis hemskt, det var ju sista stationen han var vid. 29 januari hoppades jag ännu på att jag skulle få ett mirakel, eller att jag bäst som det var skulle vakna upp ur den där mardrömmen jag levde i. Jag frågade mej själv varför det här hände mej, varför hände det just mej? Kunde det inte hända någon annan?

7 februari var en av de sista gångerna jag skrev dagbok. Efter det har det varit tyst. Jag skrev om att han ännu fanns kvar där, djupt inne i den där människan som bara sov och som aldrig tittade upp. Jag skrev om hur gärna jag ville ha ett så kallat mirakel och om hur skönt det är att han då sov utan avbrott och att han inte vaknade upp med ett skrik längre.