Lina - Have the guts, got the glory

part1

part2

8 februari hände det. Jag satt på en finsklektion och mamma ringde. Jag hade redan haft en konstig känsla hela dagen. Dagen hade varit tung och jag hade inte alls haft lust till någonting, dagen hade gått slött och den hade varit lugn, alldeles för lugn. Jag visste redan vad det var när hon ringde. Jag förstod redan då, jag förstod det som jag inte ville förstå, ibland önskar jag att jag var yngre, så liten så att jag inte skulle förstå vad som hände och vad jag gick igenom och vad jag nu just går igenom för den delen. Hon sa de tre orden i telefonen. ”Morfar är död”. Det hade hänt. Han hade gått bort, smärtan var över för honom, han var fri, han behövde inte lida längre, han mådde bra. Men nu började istället smärtan för oss, för oss som stod honom nära och för oss som fortsatte leva. Nu hade vi en svår tid framför oss, ännu svårare än vi redan haft, den satte oss på prov, den satte mej på prov och den perioden håller på ännu och den kommer aldrig sluta. Jag minns att jag hoppades på att han skulle dö, att han skulle slippa lida, var jag en dålig människa för att jag ville att han skulle dö? Kanske vissa skulle uttala sig om att jag var det, men frågar du mig skulle jag svara nej. Han skulle ju i alla fall bli fri då.  Jag lämnade skolan bakom mig den dagen och åkte till sjukhuset till hans rum för att ta farväl av honom. När ja trädde in i rummet såg jag honom, på den där vanliga sängen. Men alla sladdar var urkopplade och han var inlindad i ett vitt tyg, han hade ännu ett vitt tyg virat runt huvudet så att inte munnen skulle vara uppe, han var gul i ansiktet och hade en röd ros på magen. Det var hemskt att se men samtidigt skönt, han hade som sagt inte ont längre. Han hade i alla fall haft mormor bredvid sig de sista andetagen han hade tagit. Hon hade suttit bredvid honom och hon hade haft hans hand i sin. Hon hade suttit på hans högra sida, där hon alltid hade varit, både på bröllopsfotot, där de sov och de 4 veckorna han hade spenderat på sjukhuset.

 Begravningens datum bestämdes samma dag han hade gått bort. Det blev 17 februari jag tror det skar lika mycket i allas hjärtan när vi fick höra att det var den dagen det gick eftersom 17 februari alltid hade varit ett speciellt datum. Det var en dag som har firats så länge jag minns, en mycket speciell dag och en dag som alltid kommer att förbli speciell. Det var hans födelsedag. Han hade sagt att han inte ville att vi skulle fira honom i år. Förlåt morfar, men vi gjorde det ändå. Han dog som en 73-åring men blev begravd som en 74-åring, det gör honom lika speciell som den där dagen. Han dog alldeles för ung också, han skulle kunna leva ännu idag till och med 10 år framåt, men så blev det inte och det är jag ledsen över. Jag skulle mer än gärna spendera mer tid med honom till och med bara en dag! Bara jag skulle få det hade jag varit nöjd. Jag skulle säga allt åt honom, allt som jag inte sa då han ännu var vid liv. Jag skulle säga det jag skrev på det lilla brevet jag lade i hans kista. ’’Jag har aldrig sagt jag älskar dej åt dej, jag antar det är på grund av att vi är dåliga på att visa känslor åt varandra i vår släkt. Jag har aldrig sagt åt dej att du var min favorit.’’ De sista orden jag sa till honom då han ännu kunde tala och sitta upp var, ’hejdå moffa, sköt om dej!’ Han svarade tillbaka, ’’tack det samma’’ och så knäppte han med fingrarna för varje stavelse och gav det där lilla sneda leendet han brukar. Det var för minst 3 veckor sedan.