tonight, its parteyyhh!
lördag, juni 30, 2012
fredag, juni 29, 2012
torsdag, juni 28, 2012
Jobb idag också.. långtråkigt och tungt, men pengarna rinner in och det är fint! Isabelle slutar 4 och när hon kommit hem bär det av mot henne för att byta frisyr. Ikväll kommer sverige-släkten hit, kommer dessutom en extra liten sak med, som ännu inte visat sig. Min kusin väntar alltså. Annars ska jag inte göra mycket, eller nu ska jag iallafall städa upp mitt dötråkiga rum. Behöver nya möbler, ja usch.
onsdag, juni 27, 2012
part1 hittar ni här
...men ärligt
talat så kände jag inget i början, ingenting.
Jag trodde att han skulle bli
bättre och jag led inte, jag kände ingen sorg, jag grät inte jag mådde inte
dåligt och jag tänkte inte på det. Det fanns dagar som jag mådde bra, men det
fanns även dagar då jag mådde otroligt dåligt, men trots att jag mådde bra
vissa dagar, så mådde jag inte bra hela dagen, kanske bara sådär 3 timmar av
den. Resten gick åt att tankarna kretsade runt det som hände i mitt liv, de
kretsade kring minnen, roliga saker, kring skratten vi haft tillsammans och
kring allt han lärt mej. Jag tänkte även på hur otroligt duktig han varit på
att lära mig att vara en bra människa, att han hjälpt mej att bli till den
människa jag är idag, självständig, stark och ärlig men även glad, en glädjespridare
precis som han och en som skrattar åt allt och älskar att underhålla folk och
se dem glada. Jag märkte även snabbt att jag blundade åt allt som hände, jag
trodde inte på det och kanske till och med skrattade bort det ibland. Men jag
minns en kväll då jag satt i sängen och tänkte ’min morfar har cancer, min morfar’. Jag antar att de orden
alltid kommer finnas i bakhuvudet och alltid kommer att eka där, det var första
gången jag släppte in det i huvudet och första gången jag accepterade det. Det
gjorde ont, det gjorde så otroligt ont, de som gått igenom det kanske förstår,
men jag tror inte att någon kan förstå någon annans smärta var och en har sin
egen smärta, ingen kan någonsin uppleva någon annans smärta trots att man gått
igenom samma sak. 2 januari var första gången jag hörde orden att han inte
kommer överleva men jag fortsatte vidare i hopp om ett mirakel.
Dagarna gick
och allt mer släktingar klängde på mina axlar i hopp om att få hjälp, de hade
mej som stöd, fast jag gick igenom samma sak. Det var hemskt och gjorde så att
jag led ännu mera. Jag försökte trösta dem, stötta dem och få dem att tänka
positivt och inte tänka på vad som faktiskt kunde hända. Men trodde jag på mina
egna ord? Nej det gjorde jag inte. Inget som jag själv sa trodde jag på, jag
var under vattenytan, samtidigt som jag bar människor på mina axlar för att få
dem ovanför vattenytan så att de inte skulle drunkna, men någonting hände, det
var en sak jag hade glömt, jag hämtade inte andan själv, det resulterade i att
jag själv drunknade.
Jag skrev
dagbok under den här tiden av mitt liv också. Det är hemskt att läsa allt jag
skrivit, att gå igenom allt på nytt känns det som, jag klarar inte av att öppna
filen som jag skrivit utan att tårarna strömmar.
Jag kunde
inte se honom på det sättet han var heller, hans kindknotor syntes, alla hans
ben syntes i ansiktet och skinnet bara sjönk längre in i ansiktet. Ansiktet
blev mindre för varje dag. De sista dagarna bara sov han eftersom han hade så
hög dos av medicin och smärtstillande. Han sov med öppen mun och öppna ögon, då
och då kanske han skrek till lite med den lilla rösten han hade kvar. Hans ögon
var uttryckslösa de få gånger som han var vaken, han såg rätt ut i tomma intet,
han tittade upp men det var som att han inte såg något, jag vet inte ens om han
var medveten om att vi var där var eviga dag och om han hörde på oss. Varenda
gång jag åkte hem därifrån undvek jag att säga hejdå. Jag ville inte säga det
eftersom det kanske var sista gången i mitt liv jag skulle säga något åt honom
och jag ville inte att det skulle sluta med hejdå.
De sista
dagarna bara låg han, han kunde inte röra sig och han led, han led mer än vad
vi gjorde. Jag besökte honom varje dag och varje dag gjorde det lika ont att
åka upp med den där hemska hissen och att sedan stiga ut i korridoren och styra
stegen mot hans rum. Han fick eget rum till slut, vi behövde inte hålla
besökstiderna längre, vi fick komma och gå som vi ville, vi fick till och med
sova där. Det kändes skönt men delvis hemskt, det var ju sista stationen han
var vid. 29 januari hoppades jag ännu på att jag skulle få ett mirakel, eller
att jag bäst som det var skulle vakna upp ur den där mardrömmen jag levde i.
Jag frågade mej själv varför det här hände mej, varför hände det just mej?
Kunde det inte hända någon annan?
7 februari
var en av de sista gångerna jag skrev dagbok. Efter det har det varit tyst. Jag
skrev om att han ännu fanns kvar där, djupt inne i den där människan som bara
sov och som aldrig tittade upp. Jag skrev om hur gärna jag ville ha ett så
kallat mirakel och om hur skönt det är att han då sov utan avbrott och att han
inte vaknade upp med ett skrik längre.
tisdag, juni 26, 2012
Danmark 2012
Ni har redan fått bilder, nu ska jag berätta om vad vi gjorde:
Vi gick på ströget en massa, dvs en lång gata med en jävligt mycket butiker på båda sidorna om den, jag menar jääävligt mycket. Man fick inte köra bil där och inte heller moped tror jag? alltså det var bara cyklar och människor som befann sig där. Vi besökte ett museum för guinnes rekordskit, vad fan det nu heter, har aldrig riktigt fått det på klart och believe it or not. Vi åt på KFC, omnomn. Vi körde en cykel som hade rum för 9 st! förstår ni, 9 stycken människor som satt på! 7 st cyklade och två satt där bak på minibaren, skit roligt! snattar en bild av antingen mamma eller isabelle senare så ni får se hur den såg ut, den var förbannat cool, once in a lifetime sak var det och fan vi hade roligt då vi cyklade fram längs ströget med den och ner till nyhavn, haha som vi skrattade!
Vi åkte turistbuss och turistbåt, såna turister som vi var ;)) vi såg på en massa fotbollsmatcher i baren! jag och isabelle var ute på stan och gjorde en massa jävligheter på kvällen. Då Danmark spelade hade de i en park så att man fick kolla, det var hur mycket folk som helst, och tvn de hade satt upp var lika stor som en bio, eller så stor var den mindre, de hade två st. skärmar där i parken (parken var storstor). Den ena var som en bioduk och den andra var större! den större hade dessutom två små skärmar på vardera sida där de visade olika vinklar, så som närbilder på spelare, repriser osv, det var hur coolt som helst..! Det var ungefär 10 000 människor i parken och då skämtar jag inte och överdriver gör jag inte heller.
Vad gjorde vi annat..? joo, vi var på tivoli, det var roligt! jag och isabelle åkte i något galetskap där isabelle tänkte svimma och där mina ögonfransar blåste rakt upp efter ögonen fast jag hade upp dem för att det åkte så förjävla hårt! (det var ett flygplan som åkte runtruntrunt) skit roligt!
vi var även på hard rock cafe, har hem ett par hotpants därifrån och en gammal hederlig tröja ni vet!
vi bodde på ett hostel, hehe, det var så bra så det kan faktiskt klassas som ett hotell, förutom att högsängen knarrade lite onödigt mycket och kuddarna var super obekväma, men annars hade vi wc och dusch och handfat i rummet, förutom att... duschen var i ett litet rum, wcn var i ett annat litet rum och vattenkranen var i själva rummet där man sovde. Fint det också, nya erfarenheter. finfint.
finns väl inte så mycket annat att berätta tror jag. Jag köpte inte så mycket, bara ett par byxor tror jag. pluss godis! men det räknas inte. Tänkte köpa mina drömskor som jag hittade på en butik som hette dope. De såg ungefär ut som jeffrey campbells nitklackar vet ni! och sen hade de ett annat par som såg ut som mina avlsutningsskor men de var svarta och även de hade brutala nitklackar, åååh vad jag älskade dem, när jag kollade på priset och märket insåg jag att de var ÄKTA jeffrey campbell skor.. ehehe, blev inga skor för mej.
nu finns inget att berätta, påminn mej om det tar allt för lång tid innan jag visar bilden på den underbara cykeln ;) !
Inuti mitt
huvud
Det var för
ungefär en månad sedan som det hände. Jag trodde inte att det var sant då och
inte heller trodde jag att det var så allvarligt som det var, jag trodde på
mirakel och att det fanns hopp. Jag hade säkert någon gång en tanke på att det
skulle gå så dåligt som det gick, men jag tänkte bara en gång på det då och
sedan inte mera eftersom jag inte ville tro att det kunde inträffa. Jag minns
dagen jag fick veta det. Eller jag hade länge vetat att allt inte riktigt var
som det skulle och att han led av en sjuk mage, men jag visste aldrig att det
skulle vara just det som orsakade den sjuka magen.
Jag satt i
bussen på väg hem från skolan, jag hade bestämt med min kusin att vi skulle
stiga av i stan, jag ringde henne. Jag hörde på rösten att hon just hade
gråtit, jag frågade vad det var, hon sa:
- Moffa har
cancer.
Jag trodde
inte att det var sant och jag visste inte vad jag skulle tänka. Jag ringde
mamma och frågade om det var sant, hon grät så mycket att hon inte kunde tala
om det, hon sa att jag skulle stiga av några busshållplatser tidigare och att
hon skulle komma efter mig därifrån. Efter den dagen har ingenting varit sig
likt, ända sedan den dagen har jag känt mig tom och haft en sorg inom mig som
inte går att beskriva.
Dagarna gick
och jag mådde lika dåligt varenda dag, aldrig har jag lidit så mycket i mitt
liv som jag lidit den senaste månaden. Skulle du ha frågat mig för 1 år sedan
om jag någon gång gråter skulle jag ha skrattat bort det och sagt aldrig. Men
skulle du fråga mig idag skulle jag svara ''varje dag, det går inte en dag utan
att jag kämpar mot tårarna och försöker dölja känslan av tomhet och sorg som
finns inom mig''. Sen blev jag sjuk, jag fick bihåleinflammation och var
tvungen att äta medicin. Medan det inträffade åkte min morfar in på sjukhus.
Eller han hade ju varit tidigare också på grund av smärtan han hade, men de
hade haft honom i några dagar och sedan skickat hem honom. Men den här gången
åkte han in på riktigt han kom aldrig ut igen. Det gick 3 veckor och jag fick
inte besöka honom eftersom det fanns en risk att jag skulle smitta honom, jag
led. Medan jag var hemma på grund av en dum förkylning låg han på sjukhus med
en sjukdom som bröt ner honom totalt och som gjorde så att han försvann in i
sig själv allt mer, den gjorde så att han inte kunde äta, den gjorde så att
rösten försvann så att han inte kunde tala mera. Den förstörde honom.
Efter de där
tre veckorna var det en plåga att besöka honom på sjukhuset. Då jag väl fick
lov att besöka honom var jag livrädd, jag ville inte göra det eftersom att han
hade försämrats så brutalt. Men jag tog mod till mig eftersom jag redan
förstått att det här var mycket allvarligare än vad jag trott. Första tecknet
jag fick på att han själv inte trodde att han skulle överleva var när han som
julklapp gav mig 500 euro. Jag tänkte att jag hellre skulle ge tillbaka
pengarna för att få honom frisk, jag ville inte ha dem, jag ville bara ha hem
honom och att han skulle vara frisk igen. Hur som helst, den dagen jag besökte
honom efter en tre veckors paus så satt jag där med gråten i halsen, du vet den
där lilla klumpen som alltid kommer när man kämpar emot gråten. Jag gjorde det
under hela besöket. Han hade blivit så liten, han hade inget på kroppen, endast
den där tunna sjukhusdräkten som alla patienter måste ha och så förstås skinn
och ben, inget annat. Han ville inte äta och kunde inte äta. Jag har aldrig
sett en så smal människa i hela mitt liv. Jag har alltid vetat att jag är
stark, efter allt jag gått igenom i mitt liv så har det gjort mig fruktansvärt
stark, så stark att jag kan stå på egna ben och att jag klarar av nästan allt
själv. Men just den här saken, den bröt ner mej nästan lika mycket som den bröt
ner honom. Jag vet att man inte ska favorisera släktingar eller andra människor
man står nära heller för den delen, men jag har gjort det ändå. Han var min
favorit mor-farförälder, han var den jag tyckte allra mest om, den jag gjorde
roliga saker med, den jag fiskade med, körde båt med, skrattade som mest med,
klättrade i träd med till och med hoppade på trampolinen med. Så den här
händelsen förändrade mitt liv, den gjorde mig dels starkare, men också att jag
kände mig jätteliten. Jag är glad mest hela tiden men det här gjorde även så
att jag inte orkade skratta lika mycket, jag umgicks inte med mina kompisar
längre heller. Det ända jag gjorde på dagarna var, åka till skolan, åka hem, åka
till sjukhuset, därefter hem och sedan i säng. Jag var som en robot. Jag glömde
bort skolarbetet, läxorna, förhören, allt.
kommer mer om ni vill :)
söndag, juni 24, 2012
har äntligen tuffat till mej och tänkt att jag kanske ska lägga upp min senaste 'novell' här på bloggen, dvs om ni vill läsa den! ni ska få läsa lite mitt i den och sen får ni kommentera om ni vill läsa hela, och ja, jag vet att just jag har blivit välsignad med stumma bloggläsare så det lär inte komma några ;) jag varnar er, den är lång.
.....Jag kunde
inte se honom på det sättet han var heller, hans kindknotor syntes, alla hans
ben syntes i ansiktet och skinnet bara sjönk längre in i ansiktet. Ansiktet
blev mindre för varje dag. De sista dagarna bara sov han eftersom han hade så
hög dos av medicin och smärtstillande. Han sov med öppen mun och öppna ögon, då
och då kanske han skrek till lite med den lilla rösten han hade kvar. Hans ögon
var uttryckslösa de få gånger som han var vaken, han såg rätt ut i tomma intet,
han tittade upp men det var som att han inte såg något, jag vet inte ens om han
var medveten om att vi var där var eviga dag och om han hörde på oss. Varenda
gång jag åkte hem därifrån undvek jag att säga hejdå. Jag ville inte säga det
eftersom det kanske var sista gången i mitt liv jag skulle säga något åt honom
och jag ville inte att det skulle sluta med hejdå....
lördag, juni 23, 2012
om ni tittar lite till vänster så lär ni märka att även jag har fallit ner i blogresponse-gropen. Även fast jag vet att jag inte kommer få några frågor och att det kommer vara torrt som i öknen där, så skaffade jag det, eftersom att det ibland händer otroliga saker och att jag kanske råkar få en eller två frågor lite då och då!
har ingen lust att blogga mer och vet inte heller nu just vad jag ska skriva om, förutom att jag skulle kunna dra upp allt vad som hände på midsommar och ja, jag tror alla vet vad ungdomar och resten av befolkningen har på gång då! så ni kan räkna ut själva! återkommer då jag inte är såhär tråkig.
torsdag, juni 14, 2012
onsdag, juni 13, 2012
kan passa på att blogga lite nu då jag ändå sitter här inne och har tid. Idag har jag ätit mat utav helvete, usch vad jag känner mej uppblåst och tung! ungefär 12 startade jag mot nestekorsningen vid karperö där jag träffade lina, sen körde vi vidare mot spices och mumsade i oss mat utav dess like. Vi satt där en stund talade osv, efter det gick vi bara på stan och jag gjorde några random köp, sen drog lina hem, jag vinglade själv i stan en stund innan jag kastade mej på mopeden och körde till fammo och faffa, älskade faffa fyller 83 idag och är hur pigg som helst! grattis. sen åkte jag hem, kastade mej på gräsklipparen och slirade på i ungefär en timme som det tar att klippa våra åkrar till gräsmatta.. igår arbetade jag och det gjorde jag även i förrgår, alltså mitt sommarjobb har börjat, jag plågas på förmiddagen och lever livet på eftermiddagen, det är därför ni inte ser så mycket av mej!
imorgon har jag ledigt och då bär det av mot jimmys villa på villa-fest. var meningen att jag skulle vara där från torsdag till söndag som alla andra, ha roligt, festa, äta, med en massa underbart folk och bara leva livet! men mina planer gick i kras när jag fick höra att vi ska till danmark, till köpenhamn över helgen, eftersom vi ska fira mommo genom att resa bort (måste tillägga att hon fyllde i januari). så ingen villa-fest-helg för mej, det suger verkligen! helt seriöst så är det förbannat skit, känns förjävligt. men kan trösta mej med att det säkert kommer bli hur roligt i danmark som helst med 'hela' släkten. har dessutom hört att det är vackert där och att de har mycket fint, upp till bevis danmark! nej nu ska jag ut igen, grattis till dej som läste.
imorgon har jag ledigt och då bär det av mot jimmys villa på villa-fest. var meningen att jag skulle vara där från torsdag till söndag som alla andra, ha roligt, festa, äta, med en massa underbart folk och bara leva livet! men mina planer gick i kras när jag fick höra att vi ska till danmark, till köpenhamn över helgen, eftersom vi ska fira mommo genom att resa bort (måste tillägga att hon fyllde i januari). så ingen villa-fest-helg för mej, det suger verkligen! helt seriöst så är det förbannat skit, känns förjävligt. men kan trösta mej med att det säkert kommer bli hur roligt i danmark som helst med 'hela' släkten. har dessutom hört att det är vackert där och att de har mycket fint, upp till bevis danmark! nej nu ska jag ut igen, grattis till dej som läste.
lördag, juni 09, 2012
crashdiet, hardcore superstar, motley crue 2012
6 startade körde vi iväg mot tågstation på morgonen!
gick runt i hesa hela dagen, kollade bla på ett litet ''band'' som spelade i hesas underground!
sedan blev det dags för crashdiet, HS och motley! (motley på bild)
fällde några tårar då crashdiet och motley spelade, HS fick spela hur mycket de villa, bra beat, men inget jag lyssnar på. här är simon cruz som eldade upp sina byxor, om det var med flit eller inte vet jag inte, men jag tror att det var i misstag eftersom man såg på minen hans efteråt att han skämdes och tyckte det var pinsamt, men roligt var det!
det var förmodligen första och sista gången jag fick se motley och fy fan vad jag rös, fällde några tårar, skrattade, headbangade, skrek och sjöng med! det här höni, det här är minnen för livet!
sen måste jag dessutom berätta om då det kom fram en random jävligt snäll själ och frågade om jag ville bli upplyft och plötsligt satt jag där, i luften, högsta punkten av alla och till på köpet, fick jag en huvudhälsning av både nikki sixx och vince neil, nej hörni, tror jag dör snart! men som jag sa minnen för livet! love.
onsdag, juni 06, 2012
tisdag, juni 05, 2012
skolavslutn. 2012 + strampen
då vi var till strampen hade jag på mig en av mina favoriter, min ''space-dress'', älskar den!
på lördags morgonen före avslutn. fick jag mina presenter av familjen, eftersom jag blev ett år äldre, hann dock inte öppna dem :(. btw min sötsöta kusin isabelle sovde över och fixade mitt hår på morgonen, eheh!
haha, fick en super nice födelsedags present av jimmy när vi väl var framme vid botnia hallen!
när vi fått betygen tagit farväl av allt och alla gick vi ut, öppnade får skumpa flaska och firade!
bästa människorna ni kan hitta i korsholms-kretsarna!
synd bara att det var sånt fruktansvärt dåligt väder! vinden förstörde frisyren, så det här är den bästa bilden jag lyckades hitta, på de andra ser det bokstavligen ut som att håret blåser av.
när vi sedan kom hem, så var det inte 16-års firande och inga presenter för min del, utan min storebror stal istället min dag.. kändest lite.. förjävligt kan man väl säga, men men.. grattis till studenten iallafall!
ingen av de här bilderna är mina! creds till; emmi, lina, lilli och pappa! :)
måndag, juni 04, 2012
söndag, juni 03, 2012
fredag, juni 01, 2012
tog jag mycket bilder idag? -nej
har jag många användbara bilder? -nej
finns jag med på många bilder? -på andras kameror ja
hade jag roligt? -ja
helt klart en superlyckad dag! njöt av sista dagen jag hade med de härligaste människorna som finns! kommer sakna alla otroligt mycket! hoppas till 1000 på att vi kommer ha mycket 'återförenings-fester' under de kommande åren!
som sagt så tog jag inte mycket bilder fast jag hade med mina kamera, men det är inte egentligen något nytt.. kommer upp mera bilder här sedan då jag har tvingat till mej lite bilder av lilli!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)